Söndag kväll och jag väntar hem mannen när som helst. Han har lyxat i Milano hela helgen på företagets bekostnad och jag och Adam har matat ankor, lekt i lekplatser, gått hundpromenader, haft mormor och morster på myskväll, bråkat och skrikit på varandra, kramats och pussas och allt dessutom i never endig hällregn. Superfunny!

Min finaste underbaraste son, min prins, är en jätterolig trotsunge just nu. Jag tror dessvärre att han har ärvt mitt heta temperament. Med åren har jag lärt mig kontrollera det men jag kommer så väl ihåg när jag var yngre och jag också bara ville skrika och kasta saker och ha sönder och bita tills jag fick ont i tänderna. Så jag kan ju knappast annat än förstå honom men ändå blir jag så arg. Han hoppar med bilen så jag är rädd att han ska ha sönder golvet, han kastar lego över hela golvet och när jag säger till honom tittar han mig i ögonen och gör det igen och igen och igen ända tills jag blir riktigt förbannad, han slänger ner mat och bestick och allt annat som finns i hans väg från bordet när vi äter mat och även om han självklart får plocka upp allt själv så gör han det igen, han tjyvnyps på både mig och hundarna och skriker HÖGT när han blir arg och gråter krokodiltårar och snoret sprutar, m.m, m.m. Han är verkligen jätterolig just nu och det har verkligen varit jätteroligt att leka ensamstående en hel helg... NOT!

Men understrykas ska dock att han är världens bästaste ibland (oftast) också, han är jätteduktig på att kramas och "säga" förlåt och han kommer ofta för att pussas och kramas och jag är så stolt över honom för att han är så modig och orädd och så social gentemot andra barn och vuxna och han vet hur man beter i de flesta situationer (när han glömmer bort att trotsa alltså), han är världens bästaste och sötaste men ibland längtar jag bara tills det är dags att sova eller det för mig är dags att gå till jobbet. Men det hör väl till det här också, alla åldrar har sin charm, haha!
Hur bemöter man bäst en trotsig prins?

Bilder från tidigare i höstas...