Oktober: Trots, trots, trots kan man sammanfatta Adam de senaste månaderna med. Det är skitjobbigt och vissa dagar är helt ärligt rena helvetes-dagar. Man kan säga till honom 1.000 gånger och när man blir riktigt förbannad skrattar han en rakt upp i ansiktet och går där ifrån. När vi har bråttom till förskolan slingrar han sig som en ål och vägrar låta sig kläs på och så slutar det alltid med bråk och skrik och gråt och panik. Pust!
Det är svårt att vara vuxen när man blir så förbannad men samtidigt VET jag ju att det ingår i utvecklingen. Ibland måste han få som han vill och han måste få ha sina utbrott men det är så frustrerande. Samtidigt är han världens gulligaste och klappar en på kinden och pussas och kramas och tycker om att mysa i knäet eller bredvid i soffan så det går (som tur är!) inte att vara arg på honom länge. Sen ser jag alltid till att vi är vänner när vi skiljs åt på t.ex. förskolan, det känns jätteviktigt tycker jag.
Han minns även väldigt mycket tycker jag, eller så är det just vissa saker som sätter sig, men t.ex. så har vi en häst som står i vardagsrumsfönstret som var Adams morfars från början och den konstaterar han ibland (efter att jag har berättat det en gång) att "det var morfars häst och att den heter Pelle och att morfar är uppe i himlen nu och åker flygplan". Så sött!
Han minns även om vi har berättat att vi ska göra något speciellt i helgen eller träffa någon så pratar han om det hela veckan och även kompisar som vi inte har träffat på flera månader kommer han ihåg och vill gärna träffa och leka med.