Idag när jag och alla småttingarna var hos Linda och Nellie och drack kopp efter kopp med kaffe och pratade och pratade fick jag världens inspiration till att ge Adam en egen hörna av sovrummet. Instead of ett eget rum lixom eftersom vi inte har något rum att ge honom (ännu).

Så när vi kom hem slängde jag runt alla möblerna och hokus pokus så fanns där ett rum i rummet. Ringe upp Linda via videosamtal och hon tyckte också att det blev toppenbra. Passade på att sänka ner sängen också och så blev min lille snart 6-månaders en stor kille...
Fick en helt ny förståelse för hur min granne kände när han berättade att han och hans son hade varit på Skansen och gett bort alla napparna till kattungarna och han hade gråtit en skvätt. Var tar tiden vägen?

För Adam verkar det dock funka jättebra, han sover så sött som bara han kan göra och mammahjärtat får väl samla sig och åka iväg till affären och vällingdjungeln för nästa steg mot oberoende...


Det var tider det! Inte ens 1 vecka gammal och alldeles yttepyttig och underbar!